Om vi nån gång ska kunna samtala om Gud.

Just nu, förutom när jag inte sitter här, så läser jag en bok med namn: Varför ska jag tro på Gud? Av Timothy Keller.

Det här är en bok som kan va precis lika användbar till att mer ingående förkovra sig i och vad den kristna tron handlar om för den som titulerar sig andlig sökare, men också för den som är gammelkristen har den något att säga som den vill förmedla.

Den fråga som han vill aktualisera och som lyser som en sammanlänkande röd tråd genom boken är. Hur och på vad sätt kan kyrkan och dess budskap vara relevant för nutidsmänniskan, detta utan att man för den skull ger avkall och kompromissar med de trosfrågor som rör den kristna tron.

Några av de punkter som han tar upp är.

  • Hur kan en god Gud tillåta lidande?
  • Hur kan en kärleksfull Gud döma och fördöma människor?
  • Hur kan en viss religion vara ”rätt” och alla andra ha ”fel”?
  • Varför har så många krig utkämpats i Guds namn?
  • Har inte vetenskapen motbevisat Gud?

Det här var en del av de punkter som han går i genom till att bemöta de invändningar som finns mot kristen tro, vilket för övrigt är dränerat av både missförstånd och en hel del okunskap som ofta tagit sig uttryck av, i stället för att man på noggrannt och mer djupgående sätt har satt sig in i själva kärnan i vad kristen tro handlar om och vad det går ut på, så har man i stället valt att distansiera bort från det hela. Och så har man tagit avstånd ifrån det utan att man har ens har prövat sanningshalten, än mindre har man velat eller haft nån lust att pröva de argument som finns, som talar för och inte emot den kristna tron.

Här vill jag gå så långt att jag vill påstå att här har kyrkan i mångt och mycket sig själv att skylla, till vad det beror på att det inte bara är glest mellan bänkraderna. Och att det är få som ens ger sig tid med att besöka en kyrka på den plats där man bor när tillfälle ges att begé sig dit, är något man inte ens tycks bekymra för inom den högsta ledningen i kyrkan. För fortfarande är det som så och vad som faktiskt gäller att, de som man i första hand når ut med sitt budskap är de som sen tidigare redan är invigda, och som sen har avgjort sig till att kalla sig för kristna. Men de som inte är det däremot verkar det som man har glömt bort. Men mer om det och om kyrkans kris längre fram.

Lite mer här och kort om vem Timothy Keller är.

1989 startade han en församling på Manhattan i New York, Redeemer Presbyterian Church på Manhattan, där han under flertal år var dess pastor, men vars tjänst han avslutade för något år sen.

Annonser

Livet på en pinne.

Om det finns någon som helst mening med vad som har hänt, och allt det som inte har hänt under de senaste 8 åren av mitt liv, så har inte jag förstånd nog till att reda ut de begreppen till att förklara det på förståndsmässigt sätt.

Men det jag allt som ofta har lagt märke till är att, när och så fort olyckan håller sig framme, så dröjer det inte så länge förrän det åter är dags för nya smällar och nya nederlag, vilket som har haft en tendens att slå till innan man åter har rest sig upp och står stadigt på sina fötter igen.

Livet allt bra besynnerligt till att begripa sig på emellanåt.

Och idag hände det igen, fast den här gången var det inte mig det slog till mot med full kraft, inte den här gången. Men eftersom det rör sig om en person jag känner, mycket väl till och med, så känns det precis  lika illa som det har drabbat mig själv. Det gör lika ont.

Och kom ihåg, respekt bemöts alltid med detsamma.

När och som jag i tidigare inlägg har varit inne på, så vet man aldrig vad det kommer att uppstå och bli för slags reaktioner när man öppnar upp sitt inre förråd till allmänhetens beskådande och betraktande likt ett skepp som håller på att förlisa. För hur det än är och ligger till med den saken, så måste man samtidigt va medveten och fullt på det klara med när, så länge man har med människor att göra, då kan precis vad som helst hända. Och då menar jag, precis- vad- som- helst.

Därför är det allt annat än en sjävklarhet att man på respektfullt och förtroendeingivande sätt bemöts utifrån den situation man befinner sig i och får allt det tänkbara stöd, uppmuntran och hjälp från sina medmänniskor som håller en vid handen och som finns vid ens sida, vått som torrt när livet slår omkull oss.

Men det jag inte kunde förutse vad som skulle hända efter det att jag hade skrivit ett inlägg på social media, där jag då precis som nu behövde få fritt utlopp för mina känslor. Det här är några år sen det hände nu, men jag blev onekligen en erfarenhet rikare.

Precis så här uttryckte sig den pastor i den församling vi då tillhörde.

” Det var det mest idiotiska jag nånsin har läst”, sa han. Själva orsaken och vad som just då låg som anledning till att jag hade uttryckt mig som jag hade gjort var att jag just då inte visste vem det  var jag skulle vända mig till i det som då var en allt för tung börda att själv gå omkring att bära på.

Och eftersom jag sen tidigare kände till att just den här pastorn i fråga var ingen man skulle vända sig till i förtroendeingivande ärendes samspråk, för eftersom han i tidigare samtal med andra människor hade brustit i tystnadsplikt och pratat bredvid mun och spridit ut till andra människor som över huvud taget inte alls hade med saken att göra, och som inte angick dem, då hade han redan förbrukat sitt förtroende till en man som det gick att lita på.

 

Varför just kristen? -del2

Svenska apologetiksällskapets blogg

Här redovisar jag nu mitt andra skäl till varför jag är just kristen, och det handlar om denGudsmedvetna människan.

                                                        Människans andliga DNA

På samma sätt som vi människor har ett personligt DNA(1), som talar om för oss vem du och jag är, så har vi ett andligt DNA, som också talar om för oss vem du och jag är. Jag för min del har erkänt och bejakat mitt andliga DNA, att jag som människa är Gudsmedveten och bär på en inneboende Gudslängtan. Flera årtionden av sekularisering i vårt land har inte kunnat eliminera eller utplåna detta DNA och Ateism, sekulärhumanism och andra Gudlösa ismer har inte kunnat redovisa några trovärdiga skäl till varför jag skulle förneka eller försöka  förklara bort…

View original post 1 068 fler ord

Och så finns det dom som gärna tittar på när nån kastar sig framför ett tåg.

Nej,  ni kan va lugna, det är inte aktuellt med att jag handlöst ska kasta mig framför ett tåg. Jag har inga såna planer eller tankar som snurrar runt i huvudet på mig.

Men visst är det märkligt det där med vad som gärna inträffar när man inte håller tyst med vad man i sitt innersta går och bär på och ger fri luft åt sina känslor. För precis på samma vis som det finns de som har ett genuint intresse av att höra efter hur man mår, så har vi då de som inte alls är intresserade utan som i stället tillhör den nyfikna skaran av folk som ser sin chans att till få höra talas om sådant som man själv annars aldrig hade hört talas och som för dagen kan tillgodose ens nyfikna begär.

Och varför skulle det annars finns de som samlas i stora klungor av folk som vill se på när det är nån som vill ta livet av sig genom att hoppa från ett högt tak om det inte fanns nytta med att få sin nyfikenhet mättad och tillgodosedd?

Kan vi vara överens om att…

Mobbning är inte och kommer heller aldrig att va ok som ett medel att undertrycka andra människor?

Det har stundom gjort utom mig av förvåning och bestörtning över vilka sostifikerade och nog så utstuderade grymma medel man använder sig av när man trakasserar och mobbar en annan människa, allt i syftet för att trycka ner en annan individ tills det bara återstår små spillror av fragment av den man en gång var.

Och vem har inte nån gång hört talas om den lärare som under några minuter ska agera rastvakt på skolan, men som fegt blundar eller väljer med att blicken titta bort åt ett helt annat håll.Och samtidigt som de ”tuffaste” och coolaste tjejerna och killarna i plugget ger sig på och med obehärskad styrka kastat sig över den som enligt vissa kriterier inte passar in i gänget och som man därför anser tycker man kan ge sig på. Och när inte ens vuxenvärlden ids det minsta att bry sig utan ger sitt tysta medgivande till vad som pågår, från vem ska och kan vi då utkräva något ansvar som ändå aldrig hade sett och bevittnat vad som hade hänt?